Sårskorpor
Vart vi än vänder oss idag så matas vi med bilden av den romantiska kärleken. På bio, tv, i böcker, tidningar, annonser; det mesta går ut på att man ska hitta den rätta. Jakten på den som ska få ens vardag att smälla till i ett aldrig slocknande överraskningsfyrverkeri har börjat. Hur känns det egentligen att vara kär? Är jag verkligen kär? Jag kanske bara är tillsammans med min partner för att jag har lagt en låg ribba. Alla andra har det bättre. Måste göra slut. I jakten på den romantiska kärleken så glömmer man ofta att det finns andra sätt att inte vara ensam, det kallas vänner. Det är dem man ofta glömmer när man hittar någon som man trivs att leva med. Det är dem man saknar när man sitter ensam och nyskild efter ett tjugofemårigt äktenskap. Är det verkligen så svårt att skaffa nya vänner, eller är man bara lat och rädd? Satt och klurade på att drömma mig bort i en ny mäktig kärlekshistoria då jag beslöt mig för att försöka skriva om en annan kärlek än den romantiska. Är inte säker på om jag har hållit mig helt till ämnet, men det blev SÅRSKORPOR.
Jag tycker att vi människor är som sårskorpor, öppna sår med en skorpa på. Undrar egentligen när din skorpa dök upp. Och undrar om den går att pilla bort.
Urpremiär mars 2000. Backstage, Stockholms Stadsteater. Regi av författaren.