Om bara döden inte fanns

I en humoristisk och bitvis svart berättelse skildrar pjäsen om viljan att nå och förstå sin familj, att älska den, att hata den. Det är en berättelse om tillkortakommanden, acceptans och försoning. Pjäsen utspelar sig i minnet hos karaktären Eva, som reser tillbaka till sina föräldrars sommarställe efter föräldrarnas död...
 

"EVA: Redan som liten var jag livrädd. Jag menar: vi dör. Och så dog han innan vi fick tillfälle. Och så dog hon innan det hann börja; så plötsligt, så alldeles olägligt.” Allt som sagts, gjorts: diskhandskar, spruckna kaffekoppar, oljade altaner, bottenfärger, snyggt skurna linnebyxor. Jag sväljer det gång på gång och spyr upp det gång på gång och tänker "Vad spelar det för roll med allt vridande och vändande? I slutändan är det bara jag." Men alla rötter, all ljung, alla kantarellställen och lingonsnår.  Som upptrampade spår i hjärnan.”