Gråt inga tårar
Gråt inga tårar - en existentiell dansbandsmusikal för tolv artister: dansare, sångare, skådespelare.
I jakten efter den ständiga Lyckan möter vi tolv personer vars liv vävs samman i ett rappt relationsdrama skruvat till en kärleksfull, humoristisk, vass och hejdlös musikal som gungar i dansbandstakt.
Föreställningen i regi och koreografi av Kajsa Giertz och musik Martin Sundbom, hade premiär på Norrbottensteatern den 6 mars 2010. Under hösten 2010 turnérade föreställningen i Riksteaterns regi.
Handlingen i korthet
Ett smärtsamt återseende mellan två åldrande dansbandsartister utgör ramhandlingen för
denna tragikomiska dansbandsmusikal. Lika glättig som dansbandsmusiken själv och
lika svart som kärlekssorgen kan vara, handlar detta drama om en grupp människor
i olika åldrar som samlas kring ett dansbanejubileum och kärleks- och familjeintrigerna dem
emellan. Det rappa tempot och pjäsens dansanta rytm gör att dramat som i själva verket
sträcker sig över en obestämd tid, kan kännas som en enda helkväll ute på dansbanan.
Detaljerad beskrivning av händelseförloppet
I inledningen möter vi Stefan som ännu efter 30 år sörjer sitt livs kärlek:dansbands-sångerskan Lizette. Hans två döttrar Ellen och Cissi planerar ett dansbanejubileum och trötta på pappans självömkan bestämmer de sig för att återförena det gamla kärleksparet.
Scenerna är flytande och handlingen äger rum på flera plan samtidigt. En karaktär kan mitt i en mening, på typiskt Lindberg-manér,
vända sig till någon annan på scenen och därmed växla mellan olika skeenden i tiden. Tid och rum behandlas på ett lekfullt och oväntat sätt.
Parallellt med planerandet av jubileet och återföreningen introduceras vänner till de
olika familjemedlemmarna; Lelle (Cissis pojkvän) som jobbar som försäljare utklädd i
banandräkt, Jossan och Henrik (ett par som är vänner till systrarna), Angelica (vän till
systrarna) och Krister (Stefans frisör och kär i Angelica). Det alla har gemensamt är kärleken
till dansbandsmusiken. Par efter par stöter på problem; missnöje, otrohet och förväntningar man inte orkar leva upp till. Karaktärerna byter partner som på ett dansgolv, och förälskelse blandas med svartsjuka och hämnd. De olika händelserna förmedlas främst genom samtal karaktärerna emellan och när ordet går från mun till mun, tenderar det att förändras och förvrängas och missförstånden tornar upp sig.
Vid Lizettes dödsbädd i slutscenen spelas den sista dansen. Alla är utmattade och
uppgivna efter att ha sårats och själva ha sårat. Att ta hand om den man har vid sin sida och
förlåta och gå vidare får till sist en innebörd.
Detta är ett musikaliskt drama som pendlar mellan att vara farsartat och djupsinnigt. Styrkan
ligger i den självdistanserade leken med både fördomar och nya sanningar kring
dansbandskulturen. Samtidigt ställs relevanta frågor om hur man ska leva sitt liv med de man
har runt omkring sig. Pjäsen blandar skådespel med sång och dans och även de talade
dialogerna är fyllda med rytm och spännande vändningar. Ett annorlunda drama som erbjuder
möjligheter till nyskapande och kreativa scenlösningar.
Följande text är hämtad från Riksteaterns pressmeddelande:
"I Rasmus Lindbergs dansbandsmusikal Gråt inga tårar söker tolv personer efter Lyckan. Det blir ständiga kollisioner mellan drömmar och verklighet, mellan skratt och gråt när människornas liv vävs samman i ett rappt och existentiellt relationsdrama som är skruvat till en kärleksfull, humoristisk, vass och hejdlös musikal som gungar i dansbandstakt.
– Jag tycker det är spännande att dansbandsvärlden rör upp så mycket känslor hos människor. Från avsky och medlidande till varm kärlek och nördig besatthet. Ändå är dansbandsvärlden outforskad. Jag kände att här fanns det något att berätta, säger manusförfattaren Rasmus Lindberg.
Långt innan program som Dansbandskampen och Let’s Dance blev populär tv-underhållning hade Rasmus Lindberg och regissören och koreografen Kajsa Giertz på var sitt håll funderat på om det inte var dags att skapa något kring just dansband. Något som skulle ha en poetisk nivå utan att vara pretentiöst. När de sedan fick möjlighet att jobba ihop blev resultatet dansbandsmusikalen Gråt inga tårar.
– Dansbandskulturen är något som berör mitt hjärta, något som jag och många andra är uppvuxen med. Jag älskar Rasmus text, den är innerlig och upplyftande och handlar om hur vi lever och kanske bör leva. Det finns många filosofiskt goda tankar i musikalen, säger Kajsa Giertz. Norrbottensteaterns Martin Sundbom har skrivit originalmusiken till musikalen.
- Musiken till Gråt inga tårar har givetvis dansbandsmusiken som nav, men handlingen har varit vägvisaren och därför studsar det ibland, på ett förhoppningvis välgörande sätt, även åt andra musikaliska håll. Det jag tycker om med denna mycket breda musikgenre är det direkta, enkla och hoppfulla. Min förhoppning är att även om det är lite trångt för publiken att dansa mellan bänkraderna, så är åtminstone fötterna tvungna att röra på sig lite grann då och då, säger Martin Sundbom, som också medverkar på scenen." (ur Riksteaterns pressmeddelande, augusti 2010).
Musikalen hade urpremiär på Norrbottensteatern i mars 2010 och turérade med Riksteatern under hösten och möttes av en nyfiken och uppskattande publik. Dagens Nyheter skrev ”Jag blir gråtgenomsköljd och smått uppspelt av uppsättningens oväntade kast mellan ytlighet och djup”. Norrbottens-Kuriren skrev ”Gnistrande text, rolig musik. Bra skådespeleri… något av det mest intressanta som skapats på Norrbottensteatern under senare år”. NSD menade att det var ”En intelligent fars (…)skratten kommer ofta, ofta ” och Piteå-Tidningen tyckte att det var ”Både rörande och skrattframkallande…helheten kan knappast bli bättre”.
Recensioner: