Filippo
Åldersgrupp 5-9 år.
Filippo är vid havet med sin mamma, men pappa är inte där. Långt från Mörbylånga ligger Mörby, där pappa är. Och Filippo längtar så...Filippo och Krokodilen ger sig iväg i den sovande staden för att hämta hem pappa. Kanske har pappa det väldigt ensamt eller så borde han åtminstone hjälpa till med att laga Krokodilen som har gått sönder…
Filippo: Det är alltid så långt dit man längtar. Är det därför man längtar så mycket?
Krokodilen: Jag vet vägen!
Det här är en historia om hur man med vänskap och fantasi kan lära sig att leva med sin längtan.
Manus och regi: Lena Stefenson
Scenografi och kostym: Sigyn Stenqvist
Musik: Daniele Furlati
Ljus : Anton Sjöstrand
Utdrag ur recensioner:
Karin Helander SvD, 5 maj 2008
"Robust sprallighet i övertygande spel...
Det hade man ingen aning om. Att en stor, uppblåsbar, illgrön badkrokodil både kan dansa och tala. I Teater Tres nya barnföreställning Filippo och krokodilen (från 5 år) längtar en liten pojke intensivt efter sin pappa som bara jobbar och jobbar, långt bort från semesterstranden. Det är inget större fel på hans solbadande mamma heller, där hon ligger och slumrar i solstolen, men det är pappa som ska laga det lilla hålet i krokodilen som gör att luften pyser ut.
Lena Stefenson har skrivit och regisserat en berättelse om längtan och fantasi som utspelas i ett drömskt och hemlighetsfullt scenrum, ett flexibelt landskap som rör sig mellan stad och land, skog och strand.
Texten är episodiskt uppbyggd och gles, med generösa glipor för spel mellan Alejandro Bonnets trubbigt charmige och rastlöst längtande lillkille och My Areskougs strävt humoristiska krokodil, som stundtals säckar ihop när luften tryter (men lyckligtvis går att laga med lite tuggummi).
Det är egentligen just relationen mellan pojken och hans krokodilvän som blir föreställningens största behållning i ett uttrycksfullt dansant, ibland lätt akrobatiskt kroppsspråk som bär både gnabbande retsamhet, vänskap och tröst.
Föreställningen som helhet känns stundtals lite otät då ramhistoriens mellanstationer, där Filippo möter olika figurer på sitt vandringsdrama i sökandet efter pappan, inte är lika pregnant gestaltade."
Pia Huss DN, 16 april 2008
"Krokodil med punka ger tröst
Stark längtan kan vara grön som en krokodil. Den sorts plastkrokodil som är knallfärgad,
stor, uppblåsbar och levande! Precis som vilken varelse som helst får krokodilen pyspunka när både tankar och livsluft sipprar ut. Men krokodilens ägare, lille Filippo, stoppar pyset med en laglapp. Självklart, eftersom pojke och krokodil behöver varandra för att stå ut med Filippos smärtsamma kliande och till synes ändlösa längtan efter den pappa som ju aaaaaaaaldrig kommer till Filippo och mamma på stranden i Mörbylånga. För pappa har ju inte hunnit bli klar med jobbet.
Det kan inte hjälpas att detta känns märkligt föråldrat. Plötsligt är jag tillbakaflyttad till min egen barndoms somrar då en stor del av tiden väntades ut under ständig mamma-barn-spaning efter en upptagen far. Men å andra sidan, 2008 kan det lika gärna vara en mamma som ska "komma sen när jobbet är färdigt". En sån som jag själv till exempel.
Så trots att "Filippo och krokodilen" på gott och ont har en aura av gulnat bokmärke från sextiotalet är det mest på gott och med ett lugn som låter dialogen droppa in i lyssnaren. Och en omsorg om detaljerna, både scenografiskt och i gestaltandet. Alejandro Bonnet får barnpubliken att susa igenkännande när han med de där typiskt otåliga slängarna med armarna och ryckningarna i benen längtar och tråkas så infernaliskt. Mammas distraktioner är också tagna på kornet och My Areskoug kliver mellan mammarollen och den med Filippo mycket solidariska krokodilkaraktären. Djuret som hjälper honom att härbärgera sin otålighet och transponera den till kraft att vilja gå ut på lekande äventyr. För till slut är ändå alltihop en grönskimrande vandringssaga om att komma vidare i sig själv."