Alice, Hitler och den kvinnliga Sokrates

Författare: Johanna Forsman  | Antal kvinnor: 3  | Antal män 3

Mor och dotter kommer till ett övergivet hus, där tiden stått stilla i 30 år. Allt är kvar, dammigt
och orört - möbler, kläder, böcker. Och brev, tusentals brev. Kärleksbrev, hatbrev, beundrarbrev
och politiska brev, till och från en kvinna som valde att leva sitt liv i ständig motvind.
Sigrid Gillner levde i huset och lämnade inte sitt hus efter krigsslutet 1945 fram till sin död,
30 år senare. Nu har ytterligare 30 år gått, det är 2005, och in i denna bortglömda dåtid
kommer författarinnan Lena och hennes motvilliga dotter, den tjugoåriga Alice.

Sigrid Gillner var Lenas idol när Lena var ung. Nu har Lena tagit med sig Alice till Sigrids hus
för att söka svar på gåtan om hennes person. Men när Lena kommer in i huset, får hon panik.
Breven, historien, allt blir för mycket. Vill hon verkligen veta sanningen? Och om hon speglar
sig själv i Sigrid, vad riskerar hon då att få syn på om sin egen ungdom, i radikala vänsterkretsar?
Lena flyr och lämnar Alice ensam kvar i huset. En näst intill historielös ung människa
lämnas i ett hav av historia som börjar tala. Drömspelslikt förvandlas Alice till Den unga Sigrid
och människor och berättelser framträder för att berätta historien om Sigrid Gillner och
idealismen. Vi får möta Ellen Key, Karin Boye, Nathan Söderblom, m fl.
Författarinnan Ellen Key saknade ett barn, och Sigrid Gillner saknade en mor. Sigrid var lika
ung som Alice, när hon tog mod till sig och skrev till Ellen Key. Till sin förvåning fick hon svar,
och en inbjudan till Ellen Keys hem. I Sigrid såg Ellen Key grogrunden till det som skulle bli
Den Nya Kvinnan, och hon lärde henne allt om barnets århundrade, moderskapet och den
fria kärleken.


Mötet med Ellen Key förändrade Sigrids liv. Hon började praktisera den fria kärleken, och
studerade vid universitetet i Uppsala, där hon samlade ett hov av kvinnliga och manliga beundrare
runt sig. De kallade henne Den kvinnliga Sokrates. I hennes umgänge fanns poeten
Karin Boye, nobelpristagaren Nathan Söderblom och Eva F. Dahlgrens farfar, rasbiologen Ossian
Dahlgren, som forskade om den nordiska rasens överlägsenhet vid världens första rasbiologiska
institut i Uppsala. Men där fanns också otaliga kärleksaffärer, och den livslånga kärleken,
socialdemokraten Sven som offrade sin egen karriär för att stödja hennes. En relation
nästan lika full av hat som av kärlek.
Sigrid blev Den Nya Kvinnan. Agitator, rösträttskämpe, riksdagskvinna. Hon hade kunnat gå
hur långt som helst, om hon inte vore en idealist, och besatt av att alltid hålla sig till sanningen.
När hon uppdagade de lögner och bedrägerier som frodades i socialdemokratins högsta
skikt, blev hon så besviken att hon tappade all tro på demokratin. Hon lämnade riksdagen och den rörelse hon vigt sitt liv åt. Men en idealist måste alltid tro, och Sigrid vänder sig mot "den
germanska demokratin". I Hitler ser hon den starka, självuppoffrande och försakande ledare
hon alltid drömt om. En ledare som lever som han lär, och lovar att stå till svars för det tyska
folket med sitt liv. I slutet av pjäsen möts Alice, Lena och Sigrid på scenen i en uppgörelse om
idealism, ansvar och framtidstro. Sigrid gick in i sitt första demonstrationståg 1909 mot fattigdom,
för kvinnlig rösträtt och en rättvisare värld. Lena demonstrerade mot kriget i Vietnam
och trodde på en radikal omvandling av samhället under 1970 – talet. Vad tror den desillusionerade
Alice på? Ett barn av 80-talets köplusta, för stressad av kravet på individualitet för att
hinna kämpa för något större. Och varför skulle hon tro, när det visat sig att så många haft
fel? Frågan är: Är det bättre att ha drömt och ha vaknat, än att inte våga drömma alls?

KJELL SUNDSTEDT har många års erfarenhet av skrivande för både film och teater
och är välkänd inom både teater och film. Hans senaste film var Den nya människan. Han
skriver för tillfället på en större dramatisering åt Stockholms Stadsteater och avslutar arbetet
med ett originalmanus åt Monster Film i Norge. Han arbetar även med ett barnfilmsmanus
tillsammans bed Johanna Forsman.


JOHANNA FORSMAN började arbeta som läsare för sin mamma, författaren Eva F.
Dahlgren, när hon var fjorton år gammal och hjälpte henne senare i vuxen ålder med läsning
och redigering av hennes självbiografiska Farfar var rasbiolog, en bok om hur hon upptäckte att
hennes älskade farfar inte bara varit växtbiolog, utan också rasbiolog. Han var med och formade
bilden av den överlägsna ariska rasen, samtidigt som han gifte sig med en liten, mörkhårig
kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Under research-arbetet med den boken, snubblade Eva
F. Dahlgren över Sigrid Gillners namn i registret för Riksföreningen Sverige - Tyskland, en vänskapsförening
under krigsåren. Hon var chockad, hennes farfar och riksdagskvinnan Sigrid
Gillner var hennes två stora barndomshjältar, skulle hon nu tvingas se dem båda falla? Av en
tillfällighet kom vi i kontakt med Sigrids arvinge, och på sin dödsbädd gav han min mamma
tillåtelse att besöka Sigrids hus i Skåne, som stått övergivet precis som hon lämnat det, i 30 år.
De senaste åren har hon studerat över internet, samtidigt som hon rest och bott på Balkan.
För att hjälpa sin mamma skriva sin bok om Sigrid, återvände hon varje sommar till Sverige,
för att sortera den enorma brevskatt som Sigrid lämnat i arv. Ett arbete som lärde henne
mer om historia än hela hennes skolgång.
Under sin utbildning till manusförfattare på Broby grafiska, fick Johanna en praktikplats hos
Kjell Sundstedt. Praktiken ledde till anställning och vi började prata om att skriva en pjäs om
Sigrid tillsammans. Det faktum att vi tillhör två vitt skilda generationer, är något vi verkligen
kunnat utnyttja för att göra pjäsen mer dynamisk. Med den här pjäsen kan jag äntligen säga
farväl till Sigrid. En lika fantastisk som fanatisk kvinna, som haft en stor påverkan på både mitt,
och min mammas liv de senaste fem åren.